Del 1 - Introduktion

Det är lätt att utgå ifrån att regeringens klåfingriga involvering i Europadomstolens granskning av Frankrikes sexköpslag är det mest absurda som har hänt under de senaste veckorna. Men det är så långt ifrån verkligheten det rimligtvis går att komma utan tillgång till en månraket eller stora mängder hallucinatoriska preparat.

Inte för att det brukar råda avsaknad på bisarra incidenter i vårt lilla hörn av världen, särskilt från våra politiker, och särskilt när sexarbete diskuteras. Fast diskussionen i Sverige handlar inte om sexarbete, utan om sexköp. Sexarbetsaktivister avfärdas som sexköpslagskritiker (och personer som ”påstår sig sälja sex frivilligt”). Radikal feministernas imaginära fiende kallas inte ”prostitutionslobbyn” eller ”hallicklobbyn”, utan istället heter det ”sexköpslobbyn”. Hela narrativet går ut på två saker: att bevisa att vi har fel och de har rätt samt att beröva oss på varje tillstymmelse till agens och kroppslig autonomi. Effektivt åtgärdat genom att genomgående nämna oss i samma andetag som barn.

Att hålla rådande narrativ levande sköter oftast kvinnorörelsen i Sverige vars fetisch verkar vara tanken på kvinnor (och barn givetvis), fastkedjade och misshandlade som under vapenhot tvingas till sex med hjärtlösa män som njuter av att se dem gråta. ”Inget att skoja om” väser ”feministerna” från skrymslen och vrår. Nej verkligen inte, men åtminstone något mer upplyftande än de faktum att kvinnoorganisationerna totalt skiter i hur verkligheten egentligen ser ut, så länge det blir ka-ching i skattkistan och lite tid över till deras favoritsyssla. Att bekämpa porren, särskilt den amerikanska kommersiella porren.

Som sagt, idiotin har inga gränser. Något som illustrerades tydligt av vår justitieminister, som har exakt noll juridisk utbildning, när han förra våren undertecknade en debattartikel tillsammans med jämställdhetsministern, där de mer eller mindre lovade att böter ska bort från straffskalan till sexköp, något regeringen sedan specialbeställde från den sittande sexbrottsutredningen. I utredningens rapport diskuteras det huruvida en straffhöjning skulle kunna innebära ökade kostnader för samhället om lägsta straffet för sexköp blir två veckors fängelse istället för böter som i dagsläget. Böter som oftast skrivs ut av polis på plats och därför extremt sällan belastar domstolarna.

Utredningen konstaterar att en ökad belastning på domstolarna är något man kan förvänta sig inledningsvis men tror att det snabbt kommer att lösa sig så fort en praxis etablerats eftersom då kan polisen återgå till att vara de som står för utdelning av straff. Så nu ska poliser ha möjlighet att dela ut fängelsestraff vid erkännande av ett brott som de flesta är livrädda ska leda till rättegång. Känns lite rättsosäkert på något sätt. Men det verkar inte oroa justitieministern det minsta.

Vi är så vana vid galenskapen att väldigt lite förvånar oss. Det absurda, ogenomtänkta och idiotiska är normaltillståndet. Men ett par dagar efter att Sverige meddelats att de får försvara sin lag nu när Frankrikes politiker verkar ha tappat greppet, så hände något som drog upp nivån på dumheterna ännu ett snäpp. En sen fredagsnatt blev flera av våra medlemmar kontaktade av ”Research Team” via sms och på anonyma forum. ”Research team” bifogade en flyer och frågade om vi ville intervjuas. Vi frågade en del frågor om metod, syfte och etikgodkännande. ”Research Team” förklarade att det var ordning på alla bitar eftersom en forskare med mer än 30-års erfarenhet av liknande forskning var ansvarig för projektet. På den bifogade flyern fanns det två loggor. Den ena loggan tillhör Talita, ett gäng som rehabiliterar traffickingoffer till vardags med Gud som vägledare. Mer om dom sen. Den andra loggan tillhör Prostitution Research & Education, det vill säga Melissa Farley.

Farley är en extremt problematisk amerikansk psykolog och forskare vars ”forskning” diskrediterats vid ett flertal tillfällen som ett resultat av oetiska forskningsmetoder och en avslappnad attityd till metodbeskrivning. Trots det tillåts hon fortsätta utan några egentliga konsekvenser och citeras flitigt av såväl regering och kvinnoorganisationer som av diverse anhängare till sexköpslagen jorden runt. En av våra medlemmar ställde en rad frågor och blev meddelad att någon skulle ringa upp henne efter helgen. På måndagen blev hon uppringd av Melissa Farley. Vi spelade in det. Upplysningsvis kan vi berätta att det är fullt lagligt att spela in samtal, så länge den som spelar in deltar i samtalet själv. Man behöver inte upplysa den man pratar med om att samtalet spelas in. Tur är väl det med tanke på att vi senare spelade in en av intervjuerna som Melissa gjorde med en av våra medlemmar.

Vi förväntade oss att frågorna skulle vara rätt rejält vinklade, och att Farley skulle försöka påverka genom att ställa ganska ledande följdfrågor. Vi hade både rätt och fel. En hel del frågor var vinklade och hon ställde ledande följdfrågor, så till viss del hade vi rätt. Däremot hade vi ingen aning om att just vinklade och ledande frågor skulle te sig närmast oförargligt i jämförelse med resten.



Del 2 - Dr. Melissa Farley

Troligtvis är Dr. Melissa Farley redan ett bekant namn för många läsare. Få individer har bidragit till stigmatiseringen och patologiseringen av sexarbetare i samma utsträckning som Dr Farley har lyckats med under sin karriär. Även om hennes namn inte låter bekant så går det inte att följa debatten om sexarbete någon längre tid utan att ofrånkomligen utsättas för idéer som går att härleda till Farleys arbete. Har du någonsin har hört någon hänvisa till en studie med "854 personer i 9 länder” tillsammans med en massa statistik om PTSD och om hur 90% (eller 95%) av de ”som befinner sig i prostitutionen” vill ”lämna den”? Det är Farley.
Om du har hört någon påstå att sexarbetares kunder är mer benägna att begå våldsbrott, särskilt brott med koppling till mäns våld mot kvinnor, så är det (förmodligen) också Farley.

Tyvärr anser inte Farley att det är särskilt viktigt att redogöra för vare sig forskningsmetod eller hur insamling och analys av data går till. Men från det lilla hon faktiskt har avslöjat genom åren så finns det ett ändlöst antal exempel som visar på det absurda i hennes påståenden. Exempelvis hennes forskning om "kunder" (eller snarare personer som såg hennes annons på Craigslist [annonssida på internet] och som var intresserade av att identifiera sig som kunder för att tjäna 45 USD) där hennes desperata sökande efter bevis som stödjer hennes egen övertygelse är uppenbar då den enda brottslighet som hon lyckades skaka fram, och som på något sätt skulle kunna anses vara kopplad till mäns våld mot kvinnor, var urinering på offentlig plats och föregivande av allmän ställning – det vill säga att låtsas vara en myndighetsperson, i detta fall en polis. De flesta brottsanklagelserna gällde ringa brott, exempelvis ballongförsäljning utan licens och plankning i kollektivtrafiken.

Vi skulle kunna avhandla Farley och hennes forskning i timmar och ändå inte hinna ta upp ens hälften av alla de problem som finns med hennes forskning.
Hur kommer det sig då att en person som har producerat en aldrig sinande ström av problematisk, undermålig forskning lyckats bibehålla så stort inflytande under så lång tid? Och hur har hon lyckats undvika att hållas till svars under alla dessa år?



En del av Farleys framgång har att göra med att hon har tillgodosett efterfrågan på forskning som ger en illusion av vetenskaplig trovärdighet till de ideologiska övertygelser som finns hos förespråkare för den svenska modellen. Men Farleys karriär har byggts på mer än bara en ivrig publik som letar efter "bevis" för att stödja sin egen ideologiska övertygelse. För att förstå hur Farley har fått så mycket makt är det nödvändigt att förstå den kontext inom vilken hon har gjort sin karriär, och de verktyg som har stått till hennes förfogande. En viktig avgörande faktor för Farleys framgång som forskare har varit tillgången till vetenskapliga normer och statistiska modeller som gynnar hennes forskning eftersom dessa utvecklades av den moderna statistikens grundare i syfte att få rashygien att framstå som en obestridlig vetenskaplig sanning. (Se artikeln nedan för mer information om det).

Trots att teorier om rashygien så småningom misskrediterades inom forskningen så fortsatte de statistiska modellerna, skapade just för att ge rashygien vetenskaplig trovärdighet, att användas utan att ifrågasättas i någon större utsträckning vilket gjort det fullt legitimt för varje ny generationer av psykologer och forskare att fortsätta jämföra och mäta skillnaden mellan olika grupper av människor vilket i sin tur har gett stöd för exakt den typen utav argument som Farley använt sig av för att bygga sig en karriär som expert på prostitution. Sexarbetare är inte som alla andra, för det bevisar hennes statistiken i hennes forskning.

Att inte utsättas för granskning, eller åtminstone att undvika den typ av granskning som får påtagliga konsekvenser, har också varit avgörande för Farleys karriär. Genom att noggrant undvika att publiceras i tidskrifter som är ”peer reviewed” [texten granskas av kunniga inom området innan den publiceras] och genom att använda väldigt speciella metoder för att hitta forskningspersoner så har Farley lyckats undvika att hamna i situationer där hon tvingas besvara kritik, åtminstone hittills. Ett formellt klagomål har gjorts till APA – the American Psychological Association, som har valt att ta Farleys parti och ignorerat klagomålet i sin helhet.



Om man ska tro Farley så är hon alltid en underdog i en strid likt Samson vs Goliat - det goda mot det onda - bara en snäll liten vit tjej som, beväpnad enbart med sin höga moral och kvalifikation som psykolog, för en kamp mot ett ständigt växande "monster" med "tentakler" som når överallt – ”hallicklobbyn”, porrindustrin, "porrhallickar" - och som omsätter miljarder varje år. Enligt Farley är det viktigt att vara vaksam mot hallickarnas "hjärntvätt" (ämnet för en uppsats hon skrev strax efter examen). Denna besatthet av hallickars hjärntvätt tycks påverka hela Farleys världsbild och ger dessutom en bekväm lins genom vilken Farley kan övertyga sig själv, och andra, om att hon inte är en ond människa och att hon absolut inte avser att censurera någon. Hon gör det av omtanke om alla kvinnor, för deras eget bästa.
Det är absolut inte så att hon vill tysta sexarbetare eller förneka oss möjligheten att avslöja strukturellt våld inklusive övergrepp från myndighetsutövare. Det råkar bara vara så att hon själv anser att ett flervalsfrågeformulär som administreras av en kvalificerad psykolog (som hon själv) är en mycket bättre metod för att kartlägga kränkningar av sexarbetares mänskliga rättigheter än att låta sexarbetare beskriva vad som hänt med egna ord. Hon vill bara att sanningen ska komma fram och då är det tydligen bäst om sexarbetare intervjuas en i taget och av samma anledning ska polisens bedömning av sexarbetares situation ges samma värde som sexarbetares egna upplevelser. Det handlar helt enkelt om att hon vill vara säker på att det vi säger inte kontrolleras av hallickarna. Frågor på det?

Det är inte bara hallickar som oroar Farley, hon oroar sig också för "transaktionen av kontanter" som är involverad i sexarbete. Enligt Farleys studie med Rachel Moran så ”utgör kontanterna tvånget" i "prostituerat sex" (sic). Problemet, enligt dessa två genier, är att ”den kapitalistiska strukturen i vår värld” innebär att ”pengar är en realitet som omger oss i allt vi ser, gör och upplever” vilket betyder att ”vi har ett större problem med att identifiera kontanter som tvingande” (jämfört med ett ”scenario där en laddad pistol riktas mot någon”).

Men man ska inte dra några förhastade slutsatser och inbilla sig att Farley är kritisk till kapitalism. Det är viktigt att notera att Farley och Moran betonar att kapitalismen faktiskt inte är problemet trots allt, och att hela den här situationen med hur kontanter utgör ett tvång inte nödvändigtvis ska skyllas på kapitalismen. Det är trots allt stor skillnad på att tvinga någon att göra en smörgås och att tving någon att “bend over and tolerate unwanted sex”.

Tydligen måste man vara jämlik på alla möjliga sätt med varenda person man har sex med, och om du tar betalt så förvandlas du till ett objekt vars enda användning är att tillhandahålla den service du säljer. Det kan vara svårt att följa den logiken men strunt i det. Det viktiga att veta är att man bara ska ha sex om man känner sann sexuell lust (samtidigt som en annan människa känner exakt samma sexuella lust). Det bör också ske på ett sätt som Melissa kan förstå, och enbart så länge det inte är något du gör för vinnings skull. Detsamma skulle kunna gälla för alla typer utav service kan man tycka. Anlitar man en städare får betalning enbart ske genom att erbjuda samma tjänst tillbaka, och enbart om båda parter verkligen är sugna på att städa. Men av någon anledning tycks hon inte vilja ha ett ”jämlikt” utbyte av tjänster för resten av samhället.



Naturligtvis finns det ett undantag från regeln om att aldrig betala prostituerade [sic]. Det är nämligen helt okej att betala oss för att ta delta i hennes forskning. På något sätt förflyttas vi plötsligt tillfälligt till en alternativ verklighet där vi är i stånd att både ge vårt samtycke och fatta beslut. Men när forskningen publicerats är hon alltid tillbaka på ruta ett och ståndpunkten att vi saknar "riktiga” valmöjligheter och därför är beslutet att arbeta med sexarbete ett "val som inte är ett val".

Trots Melissas fixering vid hur pengarna utgör ett tvång för sexarbetare så är det viktigt att veta är att Melissa själv identifierar sig som någon som aldrig skulle låta sig påverka av de som betalar för hennes arbete – inte ens när det är FBI och andra amerikanska myndigheter som finansierar hennes forskning eller när svenska regeringen ”sponsrar” hennes arbete.
Men med tanke på hur hon under hela sin karriär genomgående har salufört sin “forskning” till de som har gott om både cash och makt så är det svårt att låta bli att undra:
Is it really us who are coerced by cash Melissa?

Del 3 - Talita

Vad sägs om en radikalfeministisk forskare som blivit bästis med en religiös anti-prostitutionsorganisation? Intet nytt under solen, vi vet, men det blir bättre så fortsätt läs.

Först lite bakgrund gällande Melissa Farleys nya bästa kompis - Meghan Donevan som jobbar på Talita. Talita är en organisation som mest varit kända för sitt arbete med att ”rehabilitera” traffickingoffer i synnerhet och kvinnor med en bakgrund i sexindustrin i allmänhet. Talita fick mycket uppmärksamhet i samband med att Paolo Roberto åkte fast för sexköp, något som han av obegripliga skäl valde att bekänna för allmänheten i direktsänd morgon-TV följande dag. Givetvis tog varenda självgod kvinnogrupp chansen att få lite uppmärksamhet mitt i pandemin och kritiserade högljutt tv-kanalen för att de sände intervjun med Paulo. Varför gav de utrymme och tid åt förövaren? Det var offret som skulle höras. Det stackars offret som påstods komma från ett Europas fattigaste länder. I en debattartikel skrev tre organisationer vars arbete huvudsakligen är inriktat på sexuella övergrepp mot barn att de inte visste vem kvinnan var men "baserat på befintlig kunskap är det troligt att ..." varefter en halv sida med rena fantasier följde: "Hon kan ha blivit utnyttjad hela sitt liv och känner att några fler övergrepp inte gör någon skillnad. Hon kanske inte vågar lämna lägenheten där hon blir våldtagen varje timme... Hon kan ha infektioner, skador och virus som aldrig får komma i kontakt med vården... Hon kanske har lärt sig tidigt i livet att hennes nej inte är värt någonting. Hon kan ha tvingats till så många orala övergrepp att hon har blåmärken i munnen. Hon kanske är fjorton år, men det står tjugoen i passet. ” Samtidigt så gjorde "offret", en polsk sexarbetare i 20-årsåldern som uppenbarligen varken hade avsikt eller intresse av att delta i mediacirkusen, en tyst sorti.

I brist på ett verkligt offer nöjde sig media med någon som kunde föra offrens talan, något som Talita gjorde mer än gärna. Talitas verksamhet beskrevs som utländska sexarbetares enda chans att undkomma livslång misär och allmänhetens nyfunna insikt gällande deras goda gärning resulterade i att Swish-donationerna strömmade in. Polisen/författaren/sexköpslagens främsta förespråkare/räddaren till kvinnor i nöd - pastorsonen Simon Häggström bidrog som alltid med att hylla Talitas arbete. Att Simon är son till en frikyrkopastor är inte lika irrelevant som man kanske lätt kan tro. Något som alla kanske inte vet är att en av Talitas grundare är pastor i Fridhemskyrkan som är en del av EFK – Evangeliska Frikyrkan, och New Life Church som tycker att homosexuella ska leva i celibat och ogillar aborter.

På Talitas hemsida presenterar de sig själva med ”Talita. Tar vid där vägen tar slut. Vi hjälper kvinnor ut ur prostitution, pornografi och människohandel för sexuella ändamål och in i ett fungerande liv.” De kvinnor ”som vill ha långsiktig hjälp överlåter sig till ett ettårigt rehabiliteringsprogram” – Talitamodellen, som personalen på Talita själva alltid pratar högt och brett om samtidigt som de förklarar hur extremt framgångsrik metoden är, men utan att egentligen förklara vad den går ut på. Trots ivrigt googlande har vi fortfarande inte hittat information om vad Talitamodellen innebär i praktiken, men hur som helst så tar den ett år vilket är rätt uppseendeväckande i sig eftersom de flesta utländska kvinnor som polisen stöter på när utreder misstänkta fall av koppleri och trafficking avvisas från Sverige ögonaböj om de inte går med på att delta vid eventuell kommande rättegång och enbart om de anses vara samarbetsvilliga och användbara. Under de specifika omständigheterna kan de få stanna i Sverige i upp till 6 månader. Efter det blir de, utan undantag, hemskickade. Men på något magiskt sätt tycks inte 6 månaders regeln gälla de som, via polis och socialtjänst, hamnar hos Talita och ”överlåter sig” till deras rehabiliteringsprogram. Är det gud som har en hand med i spelet? Eller är det Simon Häggström? Det kanske är så enkelt att Simon utför guds arbete som hans förlängda arm? Frågorna är många.

Talita har alltid varit hyfsat tydliga med sina kopplingar till kristendomen och på deras hemsida står det att deras arbete vilar på en ”kristen grund”, även om de brukar undvika ämnet i kontakt med media och verkar vilja tona ner religionens roll alltmer i takt med att uppmärksamheten och donationerna ökar.
Gräver man lite mer dyker det dock upp lite mer tveksamma saker. Som exempelvis när den ena grundaren till Talita, under en predikan i Fridhemskyrkan förra året, berättar om ett ”mirakel” som ”botade” en av kvinnorna som Talita hade kontakt med. Hon slutade inte bara med sitt självskadebeteende utan blev dessutom både frälst och döpt. Detta var, enligt predikan, ett resultat av att hela personalstyrkan på Talita fastade och bad under en hel vecka. Kan det här vara ”Talitametoden”? Hyfsat oklart alltihop.

Nyligen ägnade Talita sig åt lite damage control och uppdaterade sin värdegrund på hemsidan för att undvika potentiell kritik, åtminstone framstår det som huvudanledningen:

“Att skuldbelägga eller fördöma individer går helt och hållet emot våra värderingar. Därför är det fullständigt självklart för oss att varje människa äger rätten att definiera sin egen sexualitet och identitet. Likaså att varje kvinna har rätt att besluta om hon vill göra abort eller inte … Talita är inte knuten till någon kyrka och vi har en självklar öppenhet för olika livsåskådningar."

Religion har förvandlats till “behov av andlig/existentiell natur” och deras arbetsmetod “innehåller inga religiösa inslag. Däremot erbjuder vi, förutom rehabiliteringsprogrammet, även frivilliga träffar med diskussioner och bibelstudier.”

Trots frånvaron av religiösa inslag lyckas de ändå få sin egna kristna tro att framstå som ett naturligt och praktiskt redskap i arbetet: “Inte minst de utländska kvinnorna som kommer till oss uttrycker att det betyder mycket för dem att vi har förståelse för deras världsbild och kan möta deras existentiella frågor. En överväldigande majoritet av dem kommer nämligen från samhällen och kulturer där tron på Guds existens är central.”

Viktigt att tillägga är att Rose Alliance genom åren samverkat med en rad fantastiska människor, och stabila allierade, som antingen är anställda av kyrkan eller som är öppna med att religionen har en central plats i deras livsåskådning. Men deras arbete har gjorts i samverkan med sexarbetares egna organisationer. Att religiösa värderingar är fundamentala i deras egna liv har inte överförts som ett önskvärt mål för människorna de möter i sitt arbete eller en övertygelse att deras tro skulle innebära att de automatiskt är kvalificerade att föra sexarbetares talan eller beskriva sexarbetares erfarenheter. Det faktum att Talita anser att det som bäst beskriver deras verksamhet är att de ”hjälper” människor till ett ”fungerande liv” visar tydligt hur lite kunskap de faktiskt har.

Talita har på senare år också lekt forskare och publicerat en studie, enligt dem själva den första i sitt slag, om porrindustrin i Sverige. Det kan de ju få påstå men likväl innehåller den inget nytt utan bara de gamla vanliga, uttjatade fördomarna. Den enda frågan vi har är varför de är så enormt fixerade vid att beskriva ATM – ass to mouth? Det blir lite tjatigt. En som ofta drar upp just ATM är Talitas forskningsansvarig kanadensiskan Meghan Donevan, vanligtvis tillsammans med beskrivningar av hur kvinnorna i porrfilmer får sina huvuden nedtryckta i toalettstolar som spolas av deras manlige medaktörer samtidigt som de säger något i stil med ”din smutsiga hora”. De av oss med erfarenhet av att spela in porr, utan att få huvudet nedstoppat i en toalett en enda gång, undrar lite oroligt vilka porrsajter hon brukar hänga på som har sådär repetitivt innehåll.

Meghans intresse för pornografi, förklarar hon själv i en intervju, är ett resultat av att en pojkvän under tonåren erkände att han hade problem med (”was struggling with”) porr.

”I was totally crushed … I went from kind of being extremely angry both at him and even to these women on the screen.”

Att detta i slutänden ledde till att hon numera jobbar på Talita kommenterade hon med ”I give all the credit to God”. Om Gud på något vis också får credit för Talitas studie låter vi vara osagt. De intervjuade i alla fall nio kvinnor (vilket inte känns särskilt himmelskt och gudomligt) och har nu förklarat sig själva sverigebäst på att beskriva porrindustrin.

Meghan gillade uppenbarligen sin nyfunna roll som porr-expert och bestämde sig för att se om sitt eget hus också så hon publicerade ännu en rapport på samma tema och baserad på samma nio intervjuer. Men den här rapporten publicerade hon under sitt eget namn. En ofrånkomlig fråga blir ju huruvida de nio sexarbetarna hon intervjuade gav sitt medgivande till att såväl ge Meghan en skjuts i karriären såväl som hjälpa Talita få den trovärdighet som krävs för att slåss om statliga bidrag. Konkurrensen är knivskarp bland de som lever på att beskriva porr som ett samhällsproblem. Vi noterade också att det i Talitas rapport står att kvinnorna intervjuades antingen öga mot öga eller över telefon, men i Meghans rapport så uppger hon att två av kvinnorna svarade på frågorna skriftligt på egen begäran. The devil is in the details. Men mer om det sen, nu återgår vi till Talitas rapport: ”Syns man inte, finns man inte”.

Rapporten är till stora delar det förväntade: Urvalet av informanter är problematiskt. De har enbart kontaktat kvinnor kopplade till några av de större svenska webplattformarna för användargenererat material. Ställen man snabbt lär sig undvika om man jobbar ett tag. Att påstå att den specifika erfarenheten är representativ är befängt och på gränsen till bedrägeri. ”Analysen” av det insamlade materialet är i princip klart på förhand och kvinnornas intervjuer vänds och vrids det på till de nästan passar om man inte tittar för noga. Som när rapporten först beskriver hur tidigare forskning visat att de flesta börjar sälja sex tidigt, och citerar en ”studie av 854 personer i prostitution i nio länder att 47% inlett sin bana inom sex industrin innan de fyllde 18 år.” samt påpekar att andra studier visat liknande resultat. Talitas informanter var däremot i genomsnitt 22,6 år när de började, och bara en av nio hade börjat sälja filmer och bilder på nätet som minderårig. Men istället för att diskutera varför deras informanter, i jämförelse med använda källor, varit något äldre så kommenterades inte resultatet vidare utan istället flyttades fokus direkt till andrahandsupgifter om kvinnor som inte deltog i studien: ”Intressant är att alla intervjupersonerna var överens om att unga kvinnor är överrepresenterade inom porrindustrin”.

Rapporten har sammanlagt 55 källhänvisningar till akademiska rapporter. 30 av källhänvisningarna gäller sju rapporter skrivna av tre akademiker: Hanna Olsson, tidigare sekreterare för 1977 år prostitutionsutredning där hon utan egentlig metod gjorde sexarbetarnas livshistorier till objekt för analys av en person de aldrig hade träffat och utan deras medgivande, för att sedan användas som politiska slagträn. Max Waltman, kvinnojourernas egen lilla knähund som påstår att nästintill all porr innehåller våld och upprepar lögner om sexarbetsrörelsen i sin doktorsavhandling. Många av dessa lögner ihopsnodda av de tredje akademikern, amerikanska psykologen Melissa Farley. Det de har gemensamt är en obehaglig människosyn, en något avslappnad inställning till etik och metod samt en tendens att hitta på lite när verkligheten inte anpassar sig tillräckligt till deras forskning. Var det tänkta resultatet av Talita studie att bekräfta tidigare ”forskning” av Waltman, Olsson and Farley så kan man förstå varför rapportens analys känns något konstruerad.

Nu tycker i och för sig inte Talitas forskningsansvariga Meghan Donevan att just det där med ålder är särskilt viktigt eftersom hon uppenbarligen tycker att en myndig person som gör porr inte ska ha rätt till kroppslig autonomi utan istället behandlas som en minderårig. Hon ifrågasätter ofta hur något kan anses vara ett övergrepp när en person är sjutton år, för att sedan ses som fullt acceptabelt så fort personen fyller arton. Något hon uppenbarligen tycker är ett bra argument för att se det som övergrepp även när en myndig person frivilligt deltar i porr.

”We all know what it is like to have a birthday – we don’t feel any different from one day to the next do we?”

Ja du Meghan, om du har samma inställning gällande rösträtt, alkoholinköp, bilkörning, nattarbete och allt annat som har en åldersgräns reglerad av lagstiftning så har du lite att stå i. Men Meghan har större problem än sådana teoretiska diskussioner och vi misstänker att hon är relativt medveten om det men förmodligen inte riktigt kan göra något åt det i dagsläget utan betydande konsekvenser. Tyvärr är det värre än hon någonsin kan antas ana.

farley.jpg
mf1.jpg
mf2.jpg
mf3.jpg
Untitled.jpg
porr1.jpg
porr2.jpg
konf-citat.jpg